jag hatar att du mindfuckar mig gång på gång på gång
jag hatar dig för att du ständigt får mig att känna mig så extremt jäkla underlägsen
jag hatar att du har virat mig runt ditt lillfinger
jag hatar att jag låtit dig ha mig där

jag hatar mig själv för att jag låtit det gå så långt,för långt,alldeles för långt
jag hatar mig själv för att lägger ner energi på dig
jag hatar mig själv för att jag försöker, till ingen nytta.. bevisligen
jag hatar mig själv för att jag bryr mig om vad du gör på dagarna,vad du gör just nu och hur du mår

det kanske stämmer

jag märker att det här har gått över det normala.
för det som började som en kul grej,ingen seriöst lixom. bara var
det bar blivit till en sjuk katt och råtta lek.
jag vill inte vara med längre, jag vill kliva av nu

tänk om du kunde se mig..
se mig när jag febrilt försöker få dig att lyssna, se mina blodsprängda ögon efter en natts sömnlöshet bara för att du ville ha någon att luta dig mot, berätta det du kände, det du tänkte.


vad mer kräver jag? är det inte redan så tydligt?
jag har karta och kompass.
det här var dömt att misslyckas, det visste vi nog båda två.
redan från första dagen borde någon av oss sagt, stopp.. det räcker nu
men vi stretade emot, sjönk djupare och djupare ner i kvicksanden. nu står vi på botten.
du på ena sidan och jag på den andra
vi har ryggarna mot varandra, jag sneglar åt ditt håll men du har dina ögon riktade framåt. du är som en robott, programerad,monterad.

vi har inget kvar att säga till varandra. ändå skriker jag för allt vad jag är värd. försöker fånga en sekund av din dyrbara tid.
försöker höras,finnas för dig.

ger man sig in i leken får man leken tåla
visste vi ens vad vi gav oss in på?
visste vi att en dag, kommer en av oss stå som förlorare

visa en känsla
hata mig,slå mig,gråt mot min axel. gör nånting!
lev!

vid endstationen kommer jag att kliva av
utan trofé, utan någon som hellst vinst.
jag har förlorat
jag erkänner